"Napoleon den 3dies Hof".

Dei religiøspolitiske Blad “Fædrelandet” og”LutherskUgeskrift” vilde i sin Strid mot Brummels Roman ikkje rett tru, at det fin-fine Paris var so usedelegt i Napoleon III’s Tid, som Brummel hev skildret det. Det gjekk ikkje an aa tenkja slikt. Skulde Sedløysa kunna verta so vonlaust fæl under eit so godt Styre? Var ikkje Napoleon III ein Mann, som med Meineid, Mord ogStatskuphadde frelst Frankrike fraa Republikken? Og styrde han ikkje med slikt eit herlegt Einvelde, at det franske Storthing i hans Tid berre var eit Komediespil, - just slik, som det norske burde vera? Ja studde han ikkje Kyrkja og Paven i Rom med Vaapenmagt? Var han ikkje med eit Ord ein Styrar slik, som ein Styrar skal vera? Og under honom skulde Paris rotna upp i Sedløyse? – og det just det fine Paris, Keisarens Paris, det Paris, som hekk ihop med Hoffet? Nei; det var umogelegt. Det var ikkje trulegt. Det maatte vera nokot, som den radikale Tendensskrivaren berre hadde funnet paa for aa eggja Folk upp mot Einveldet og Keisardømet.
           
- Her ein Dag, eg sat og grov i gamle Avisur, fann eg eit ”enskildt bref från Paris”, som stod aa lesa i svensk”Aftonblad”Vaaren 1868, altso just i Napoleon III’s sidste Tid. Dette Brevet inneheld og ei Skildring av Sedsemdi i Paris i den Tidi. Eg kom til aa tru, at ”Fædrelandet” og”LutherskUgeskr.” kunde hava godt av aa lesa dette Brevet, og difor vil eg her skriva det av.
           
- ”Och hur finner Ni Paris?” frågas mig från alla håld. Hvad skall jag svara? Paris er för närvarande sjelfra härden för allt, som heter demoralisation, sedeförderf, fornedring1),och om det någonsin varit moget för en revolution, så är det väl i detta ögonblick” (1868!)”, men en revolution ännu blodigare än den, som började 89,ty det är ur aristokratiens och den
högre ”förgyllda” bourgeoisiens praktfulla palatser, som korruptionens pestsmitta tränger.Läsen endast Ernest Feydeaus sista roman: ”La comtesse de Chalis ou les moeurs du jour,”2) hvari författaren på ett så upprörande sätt tecknar grefvinnan Castiglione och furst gramont-Caderousse, och I skolen snart bli öfvertygade om, at med ”les moeurs du jour” menas i verldens hufvudstad:sedeløshet.
           
Den bekante tyske författaren Wachenhausen frågade för några dagar sedan Feydeau i min närvaro, om det verkligen vore grefvinnan C. och furst G., som han skildrat i sin roman, och den navnkunnige romancierns svar var alltför pikant, för att jag skulle uraktlåta at meddela det.
           
”Ja, om ni så vill”, lydde det. ”För öfrigt har jag däri tecknat hela den franska aristokratien; hvad grefvinnan Castiglione utförde igår, utførde hundratals andra av våra adelsdamer före henne i förgår, och ingen af vår aristokratis lejoninnor skall tveka att i morgon begå de samma dårskaper!”
           
- - - Och sedan alla desse paradoxer, dem man använder för at bemantla lasten! . . . Jag skulle kunna upprepa hundratals dylika, som nått mine öron, men jag vil endast citera en enda, anmärkningsvärd derföre, at den uttalades af vår tids förste journalist.
           
Emile de Girardin gaf för några veckor sedan en middag till firande af en marmorbacchant, som han några dagar förut inköpt för 15,000 frcs.
           
- Under middagens lopp föll samtalet på en auktion, som dagen derpå skulle ega rum hos en af de fornämsta loretternar (Horur). Hela Paris hade under en veckas tid strömmat til kurtisanens våning för at beundra de dyrbara möblerna, konstsakerna, taflorna m. m., och en af middagsgästerna . . . ytrade lakoniskt, att den ifrågavarande damen exponerat ”son lit de reception”3) . Infallet var blixtrande, det hälsades äfven af både herrar och damer med hjertliga skrattsalvor, då Emile de Girardin hastigt reste sig och med ett allvar, sårande, då man betänkte det tvetydige ämne det gällde, förklarade, at han ej tillät, det någon hvarken i hans tidning eller hans hus angrep dessa damer! – parsqu’ elles ont le même droit de vivre de leur beauté que les gens d’esprit ont de vivre de leur esprit.” 4) – Kommentarierne göra sig sjelfva.” - -
           
Brevet kann ikkje vera skrivet av nokon Radikalist; det stod som sagt i Aftonbladet. Helder ikkje er det skrivet av nokon norsk ”Bjerkebæk”. Og likevæl dømer det ”det fine Paris”, ”Keisarens Paris”, paa ein slik Maate.
           
Der er hellest nok av Skildringar og Vitnemaal. Dette Brevet er berre ein av dei tusund Røyster, som lyfte seg mod Keisarstadens Rotenskap tilslutt. Men ”Fædrl.” og”LutherskUgeskr.” kann visst læra mykje berre av dette.
 
b.
 
 
1) Understriket her.
 
2) Grevinne de Chalis elder Dagens Seder”.
 
3) ein djerv Skjemt.
 
4) fordi de hadde same Retten til aa liva av sin Venleik som Aandsfolk hadde til aa liva av sitt Vit.